Forskaren om barnvräkningar: “Kunskapsläget är inte tillfredsställande”

Stina Fernqvist är docent vid Institutionen för socialt arbete på Uppsala universitet. Hennes forskning rör framför allt välfärdsstatens hantering av ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Tidigare var hon knuten till Institutet för bostads- och urbanforskning, IBF.

Kronofogden säger en sak, hyresvärden en annan. Vilken definition av ”vräkta barn” gäller egentligen?

– Avsaknaden av en enhetlig definition är en del av problemet. Det bedrivs inte så mycket forskning på området vare sig i Sverige eller internationellt, så det är inte helt enkelt att uttala sig om en vetenskaplig definition. Forskningen har dock adresserat att en ansökan om vräkning, som kan leda till att exempelvis en barnfamilj snabbt behöver flytta ur sin bostad för att undgå att vräkningen verkställs, ur ett barns perspektiv kan upplevas som lika dramatisk och disruptiv som en verkställd vräkning. Detta har dock inte undersökts systematiskt, men eftersom ansökningarna är betydligt fler än verkställda vräkningar är det inte orimligt att anta att barn berörs av dessa. Det är viktigt att ha i åtanke, även om det såklart också kan förekomma att barn som på papperet berörs av verkställd vräkning i realiteten bor någon annanstans.

Vad säger forskningen om hur ett barn påverkas av en vräkning? Kan det likställas med någon annan upplevelse?

– I Barnombudsmannens rapport Inget rum för trygghet (2016), framkommer att en vräkning kan få omfattande materiella och sociala konsekvenser, eftersom följden ofta blir trångboddhet och byte av skola. Detta speglas också i internationell forskning. I BO:s rapport framkommer också att barn och ungdomar känner sig oinformerade om vad som händer och önskar bli mer inkluderade av de samhällsinstanser som hanterar vräkningen, exempelvis Kronofogdemyndigheten och socialtjänst. Internationell forskning har också pekat på att hemmet ofta kan ha en djupare mening för barn. Man ska såklart inte generalisera för mycket, men ur ett barnperspektiv kan det egna hemmet och närmiljön länkas till den egna självbilden på ett mer omfattande sätt än för vuxna – ett ”vanligt” byte av bostad, som planerats sedan länge och som barnet förberetts på, kan ju också vara dramatiskt för framförallt yngre barn. Det är därför tänkbart att en påtvingad och hastig flytt, som en vräkning, blir än mer omvälvande, särskilt om man inte förstår varför det sker.

Utmärker sig Sverige på något sätt när det gäller vräkning av barn? Är vi bättre eller sämre än våra nordiska grannar?

– Jag kan inte uttala mig om det i detalj, men det kan noteras att det juridiska stödet för att undvika att barn vräks i Sverige är ganska svagt och ansvaret för utformandet av vräkningsförebyggande arbete ligger i stor grad på kommunal nivå. Detta medför att beredskapen för att hantera barns erfarenheter och följa upp hur de mår efter en vräkning varierar i landet. Mig veterligt saknas mer omfattande kartläggningar av hur barn och unga faktiskt berörs, vilket gör att det faktiska kunskapsläget inte är tillfredsställande. Här skulle man också behöva fånga upp vad som händer med barn vid anmälning om vräkningar som inte verkställs, eftersom det inte är orimligt att anta att även sådana avflyttningar kan vara en likvärdig upplevelse som verkställd vräkning ur ett barnperspektiv.