Jaha. Det verkar som om den rödgröna sidan plus Centern lyckades vinna valet med en marginal som får Mälarens första is att kännas säker. Nu återstår bara den lilla detaljen att komma överens om vad man faktiskt ska göra. Och få saker avslöjar spänningarna i den nya majoriteten lika tydligt som hyresrätten.

Vänsterpartiet vill som bekant frysa hyrorna med en akut stopplag. Ett förslag som varken Fastighetsägarna, Sveriges Allmännytta eller ens Hyresgästföreningen vill skriva under på, vilket ger en nästan övernaturligt tydlig fingervisning om hur illa förankrat det är i verkligheten.

Så har vi Centerpartiet, som pratat sig varma för fri hyressättning i nyproduktion. Fri hyressättning och hyresstopp är, om jag räknat rätt, motsatta hörn av samma bostadsdebatt, och nu ska de sitta i samma regeringsunderlag. Elisabeth Thand Ringqvist efterlyste själv en blocköverskridande bostadsöverenskommelse för bara några dagar sedan. Frågan är bara om hon fortfarande vill ha den, nu när den ska slutas med Nooshi Dadgostar snarare än Ulf Kristersson.

Miljöpartiet då? Amanda Lind gjorde sig till hyresrättens riddare i TV4-debatten och påminde om att tre miljoner svenskar bor i hyresrätt. En fullt rimlig poäng, som dock inte säger något om till vilket pris eller enligt vilken modell dessa tre miljoner ska fortsätta bo där.

Och Socialdemokraterna? Partiet som ska hålla ihop alltihop har till absolut ingens förvåning varit den försiktigaste rösten i hela debatten. Ingen frysning, ingen marknadshyra, inget tydligt svar alls. Bara en instinktiv vilja att inte röra bruksvärdessystemet. Det må vara statsmannamässigt. Det är också, om man ska vara ärlig, det enda som håller ihop koalitionen: att ingen egentligen tvingas svara på vad man tycker.

Så var landar det? Sannolikt i en kompromiss ingen av de fyra partierna egentligen vill ha, formulerad tillräckligt luddigt för att alla ska kunna hävda seger. Fastighetsbranschen, som redan väntat i flera år på besked om spelreglerna, får vänja sig vid att vänta lite till.

Det brukar heta att politik är konsten att göra det möjliga. I det här fallet handlar det snarare om konsten att låtsas att två diametralt olika åsikter är samma politik – bara med olika PR-avdelningar.