Maxinkomst för hyresgäster: vad utländska försök har visat

Uppsalahem testar 2026–2027 att hyra ut 37 lägenheter med ett tak för hushållets sammanlagda inkomst. Hyrorna är lägre än bolagets genomsnitt och gränsen anpassas efter antalet vuxna och barn i hushållet. Bolaget vill motverka boendesegregation och trångboddhet och säger att piloten ska följas upp och utvärderas.

Modellen kommer från Skåne Stadsmission i Malmö, som i våras startade ett liknande projekt för barnfamiljer med svag ekonomi tillsammans med Boplats Syd, Trianon, Stena Fastigheter och Fastighetsägarna Syd. Inget av projekten har ännu redovisat resultat.

Inkomstgränser för hyresbostäder har prövats i flera länder, med blandat resultat.

I Irland ska så kallade kostnadshyror ligga minst 25 procent under marknadshyran, och hushållets nettoinkomst får inte överstiga 66 000 euro i Dublin eller 59 000 euro i övriga landet. Gränsen höjdes 2023 från 53 000 euro. De första projekten har haft stor efterfrågan: över 1 000 sökande till 25 bostäder i Balbriggan 2021 och 4 600 sökande till 195 bostäder i Shanganagh Castle. Samtidigt har bostadsbolaget Clúid lagt ned planer i Cabra eftersom det bedömde att det inte kunde nå 25 procents rabatt och ändå klara lånen, rapporterade Irish Times i våras. Oppositionspolitikern Eoin Ó Broin har kritiserat att lånen löper över 40 år, medan kostnadshyror i de flesta andra länder återbetalas över 60 år.

I Vancouver i Kanada infördes 2017 ett pilotprogram för hushåll med inkomster mellan 30 000 och 80 000 kanadensiska dollar. Minst 20 procent av lägenheterna i varje projekt skulle hyras ut till bestämda lägre hyror. Efter nästan sju år hade 16 av 60 intresserade projekt godkänts, inget var färdigbyggt och nio var under byggnation. Stadens tjänstemän föreslog då högre hyror eftersom de ursprungliga nivåerna inte var ekonomiskt hållbara. I ett rådsunderlag från april 2026 nämndes bara ett projekt uttryckligen som del av pilotprogrammet: 110 hyresrätter varav omkring 20 med lägre hyra, där hyresavtalet ännu inte trätt i kraft.

I Australien gav programmet National Rental Affordability Scheme (NRAS) stöd till hyresrätter med 20 procent lägre hyra än marknaden för hushåll under en viss inkomst. Programmet kostade totalt 3,1 miljarder australiska dollar, enligt analysinstitutet Grattan Institute, och stängdes för nya tillstånd 2014. Ensamstående kunde ha upp till 50 000 dollar i inkomst och par upp till 70 000, vilket Grattan Institute uppger gällde ungefär hälften av alla hyreshushåll. Bara en tredjedel av de boende hade inkomster under 30 000 dollar och en tredjedel över 50 000. Forskningsinstitutet AHURI konstaterade 2016 att en 20-procentig hyresrabatt skulle lyfta en tredjedel av de berättigade hushållen ur boendeekonomisk ansträngning om den fanns tillgänglig för alla, men pekade samtidigt på dålig målgruppsstyrning och krånglig administration.

I USA har blandade inkomstgrupper i samma bostadsområden studerats i decennier. En genomgång av forskare vid Urban Institute 2013 visade att mixade områden gav bättre bostadskvalitet och trygghet, men att kontakterna mellan inkomstgrupperna var ytliga och att hushållens ekonomi inte förändrades nämnvärt. En tidigare studie av sju projekt, av Paul Brophy och Rhonda Smith 1997, kom fram till att inkomstblandning i sig inte räcker för social rörlighet.

I Österrikes huvudstad Wien har kommunala hyresrätter betydligt bredare inkomstgränser. För en ensamstående ligger gränsen över dubbla genomsnittsnettoinkomsten. I en studie i Urban Studies 2022 av Tamara Premrov och Matthias Schnetzer var den genomsnittliga inkomsten 37 000 euro i områden med kommunala hyresrätter och 45 500 euro i områden utan. Ojämlikheten mätt som Gini-koefficient var i stort sett densamma, 0,38 respektive 0,37. Författarna tolkar det som inkomstblandning snarare än segregation.